måndag, juli 11, 2005
Jämställdhet?
Jag har turen att arbeta på en hyfsat jämställd arbetsplats där tjejerna tar lika mycket plats som killarna, om inte mer, och killarna är pappalediga länge. Faktum är att vi är 14 killar och 4 tjejer och ändå tycker killarna att vi är en kvinnodominerande arbetsplats (skämtsamt menat), med andra ord så väger allas ord lika tungt och allas arbete är lika mycket värt. Att lönerna inte är jämställda än .... ja, det hoppas jag rättas till snart!
Hemma ser det däremot annorlunda ut, och då menar jag inte sambon som är väldigt jämställd och aldrig gnällt över att han får sköta all städning när jag tar tvätten, disken och storhandlingen (han har inget körkort nämligen). Jag menar våra föräldrars generation, eller rättare sagt min sambos mammas generation (inget ont om min sambos mamma som jag gillar väldigt mycket!). I deras värld är dagens pappor jämställda om de tar ut sina 10 pappadagar, men väldigt konstiga om de är föräldralediga mer än så! Är mamman inte beredd att ta ut all föräldraledighet - och helst lite mer, för vad är man för en mamma om man sätter barnet på dagis innan 2 års ålder?! - "så ska man kraftigt fundera på om man verkligen ska ha några barn" fick jag höra i helgen!
Jag har själv inga barn än, men många av mina nära vänner och bekanta har det - i några fall har man delat på föräldraledigheten, i andra fall så har mamman tagit ut det mesta av föräldraledigheten (av ekonomiska eller praktiska skäl). Flera av de mammor jag känner har ett jobb de trivs med och hur mycket de än älskade att vara hemma med sina småttingar så kände de efter ett par månader att de behövde en paus någon/några dagar per vecka och valde att jobba någon/några dag/dagar per vecka då pappan var hemma istället. Det fungerade väldigt bra för dessa par, och både mamman och pappan är än idag glada för att de valde att göra så. Men dessa mammor är uppenbarligen dåliga mammor enligt min sambos mamma för inte kan en mamma lämna sitt barn innan barnet åtminstone blivit 6 månader, inte ens till pappan några dagar per vecka, utan att vara en dålig mamma!
Om vi bortser från en del praktiska detaljer så som amning som ju faktiskt bara mamman kan bidra till (vissa mammor kan däremot av olika skäl inte amma), är det rätt att mamman måste vara hemma med barnet hela tiden? Är barnet bara mammans ansvar? Är man inte 2 om att skapa ett barn?
I vissa fall kanske mamman och pappan båda vill att mamman ska vara hemma med barnet tills barnet börjar på dagis/dagmamma, i andra fall kanske det passar bättre om pappan är hemma med barnet om mamman slutat amma även om barnet är yngre än 6 månader. Vem har rätt att döma ut de föräldrar som väljer att avvika från "det normala betendeet" (mamman hemma i minst 1 år) ? Är man mindre värd som mamma om man inte står ut med att vara hemma ett helt år med sitt barn även om man älskar barnet över allt annat på jorden? Mår inte barnen bäst när föräldrarna mår bra? Jag bara undrar ....
Hemma ser det däremot annorlunda ut, och då menar jag inte sambon som är väldigt jämställd och aldrig gnällt över att han får sköta all städning när jag tar tvätten, disken och storhandlingen (han har inget körkort nämligen). Jag menar våra föräldrars generation, eller rättare sagt min sambos mammas generation (inget ont om min sambos mamma som jag gillar väldigt mycket!). I deras värld är dagens pappor jämställda om de tar ut sina 10 pappadagar, men väldigt konstiga om de är föräldralediga mer än så! Är mamman inte beredd att ta ut all föräldraledighet - och helst lite mer, för vad är man för en mamma om man sätter barnet på dagis innan 2 års ålder?! - "så ska man kraftigt fundera på om man verkligen ska ha några barn" fick jag höra i helgen!
Jag har själv inga barn än, men många av mina nära vänner och bekanta har det - i några fall har man delat på föräldraledigheten, i andra fall så har mamman tagit ut det mesta av föräldraledigheten (av ekonomiska eller praktiska skäl). Flera av de mammor jag känner har ett jobb de trivs med och hur mycket de än älskade att vara hemma med sina småttingar så kände de efter ett par månader att de behövde en paus någon/några dagar per vecka och valde att jobba någon/några dag/dagar per vecka då pappan var hemma istället. Det fungerade väldigt bra för dessa par, och både mamman och pappan är än idag glada för att de valde att göra så. Men dessa mammor är uppenbarligen dåliga mammor enligt min sambos mamma för inte kan en mamma lämna sitt barn innan barnet åtminstone blivit 6 månader, inte ens till pappan några dagar per vecka, utan att vara en dålig mamma!
Om vi bortser från en del praktiska detaljer så som amning som ju faktiskt bara mamman kan bidra till (vissa mammor kan däremot av olika skäl inte amma), är det rätt att mamman måste vara hemma med barnet hela tiden? Är barnet bara mammans ansvar? Är man inte 2 om att skapa ett barn?
I vissa fall kanske mamman och pappan båda vill att mamman ska vara hemma med barnet tills barnet börjar på dagis/dagmamma, i andra fall kanske det passar bättre om pappan är hemma med barnet om mamman slutat amma även om barnet är yngre än 6 månader. Vem har rätt att döma ut de föräldrar som väljer att avvika från "det normala betendeet" (mamman hemma i minst 1 år) ? Är man mindre värd som mamma om man inte står ut med att vara hemma ett helt år med sitt barn även om man älskar barnet över allt annat på jorden? Mår inte barnen bäst när föräldrarna mår bra? Jag bara undrar ....
