Snillen spekulerar

Läste här om dagen en debattartikel i Dagens Nyheter om hyresregleringen, ett ämne som intresserar mig mycket. Rubriken lyder "Hyresregleringen gynnar de rika" och artikeln, som är skriven av Christer Jansson (Vd Fastighetsägarna Stockholm) är som ni säkert förstått vid det här laget kritisk mot hyresregleringar.

Personligen är jag inte särskilt förtjust i marknadshyror, jag tror att det skulle öppna upp för en ännu tuffare bostadsmarknad än vad vi redan har. Men jag kan samtidigt inte låta bli att fundera över om det verkligen är rätt att en 3:a på 80 kvm i Husby kostar mer i hyra än vad en motsvarande lägenhet i Vasastan gör. Det gör ju att ett 1:a handskontrakt på en innerstadslägenhet inte enbart blir mer attraktiv på grund av läget utan även på grund av hyran.

Sen vill jag uppmana alla att inte hjälpa hålla den svarta bostadsmarknaden vid liv genom att begära eller ta emot pengar för hyreskontrakt! Jag har själv både blivit erbjuden kontrakt mot betalning och tvärtom, blivit erbjuden att få pengar för mitt hyreskontrakt, men kan med stolthet säga att jag aldrig varken gett eller begärt pengar för ett hyreskontrakt! Det är en hederssak för mig!

Visst är bostadssituationen i Stockholm hemsk, och visst är det svårt att få tag i en lägenhet. Men tro mig, det går om man bara vill - jag vet av egen erfarenhet! Är man bara tillräckligt envis och har tålamod så går det!

För mig tog det en månad att få tag i ett (vitt) 1:a handskontrakt på en 3:a på 80 kvm i Husby efter ett antal telefonsamtal till ett stort antal hyresvärdar. Efter ett drygt år lyckades jag byta lägenheten i Husby till en halvt så stor lägenhet på Gärdet, som jag i ett senare skede bytte mot en något större lägenhet i Gamla Råsunda. Allt detta utan att ha gett eller krävt en krona för kontrakten! Så säg inte att det inte går!

Just nu är det full rulle, både på jobbet och hemma ..... eller just nu är kanske fel att säga, är nästan jämnt full rulle! Men efter sommaren har det verkligen eskalerat!

I mitt arbete har jag ansvar för en rad olika uppgifter, bland annat så är jag teknisk projektledare för ett antal projekt i olika storleksordning. Men allteftersom den IT-miljö mina kollegor och jag ansvarar för blir mer och mer komplex i och med att allt fler verksamheter börjar nyttja IT som arbetsredskap så får jag ägna mer tid åt problemlösning - något jag inte alls är ledsen över, jag älskar att få jobba med och lösa riktiga kniviga problem och vet att jag är bra på det dessutom! Men problemet är att det stjäl tid från projekten och övriga uppgifter vilket gör att det känns som man hela tiden ligger efter i planeringen - en väldigt stressig känsla!
Som tur är har jag helt fantastiska kollegor som stöttar upp och lyssnar när man behöver gnälla av sig!

Som om det inte vore nog så är man ju tillräckligt knäpp för att få för sig att man ska hinna med att plugga på Komvux kvällstid och sköta om ett hus med trädgård och ofärdig källare!
Sen vi flyttade in i huset har jag inte hunnit träffa någon av mina vänner och inte heller mina föräldrar .... börjar få väldigt dåligt samvete!

Är det lika stressigt för alla andra?

Skaparen till "Pappablogg" har klivit ur garderoben för att skriva en artikel på SVT om vikten av att dela på föräldraförsäkringen och om förskolan. Suveränt bra skrivet! Jag instämmer i allt du skriver, Jensen! Många i min närhet håller tyvärr inte med mig i frågan, men de får leva med att vi har olika åsikter!

Länk till artikeln

Så har ytterliggare en helg snart passerat - helt otroligt hur fort tiden går nu!
Jag tycker att tiden har gått fort ända sedan man slutade skolan, fortare och fortare för varje år som går. Men sen vi flyttade in i huset har tiden gått i rapidfart! Fattar inte att det redan gått en hel månad drygt!

Varenda helg har det varit något projekt vi hållt på med. Vi började med tomten eftersom den är svår att göra något med när det blivit kallt och vi ville passa på att njuta av det finavädret som varit samtidigt - vi har hunnit med att klippa av hallonbuskarna, plocka ned äpplena från de tre äppelträden, klippt häcken, fyllt 6 stora sopsäckar (!!) fulla med ogräs som vi rensat.
Förra helgen började vi med att måla väggar och tak i källaren (blev nästan helt klara) och sen blev det en hel dag på IKEA i Barkarby och omkringliggande butiker för att köpa lite möbler och småsaker.

Den här helgen började i fredags kväll med att två hantverkare kom ut till oss och flytspacklade vårt källargolv jämnt - den förre ägaren visste helt klart inte vad han gjorde när han gjöt betongplattan, plattan var helt vågig och ojämn - det skiljde i genomsnitt 3 cm och som mest 5 cm (!!) i nivå! Nu är källargolvet jämnt och fint och om 2 veckor när flytspacklet har torkat ut ordentligt kan vi börja lägga golv där!

Igår (lördag) började vi dagen med att hämta 4 nya matrumsstolar som vi köpte förra helgen. De var betydligt dyrare än vad jag ville ge, men såååå fina och sköna att sitta på! Sen kom sambons pappa och en kompis ut och hjälpte oss fylla en stor container som vi hyrt med det byggbråte som förre ägaren lämnat kvar på tomten samt lite annat skräp. När container kom i fredags morse trodde vi aldrig att vi skulle lyckas fylla den så stor var den, men efter 4 timmar slit så var container fylld och vi fick acceptera att vi inte får iväg allt som vi vill få iväg! Vi avslutade lördagen med att grilla och sen bada bastu.

Idag (söndag) blev det en del påtande i trädgården innan våra slitna kroppar gav upp för helgen. Och nu är det inte många timmar kvar tills det är dags att stiga upp för en ny arbetsvecka!

I Sverige säger vi ofta att vi har världens bästa sjukvård. De senaste par åren börjar alltfler att tvivla på den bilden - i kvällspressen matas man dagligen med uppgifter om brister i vårt sjukvårdssystem.

På grund av min kroniska sjukdom (Mb Crohn) i kombination med min reslust så har jag fått uppleva hur sjukvården fungerar i flera andra länder, bl.a. Danmark och USA, och kan säga att jag faktiskt tycker att Sverige har den bästa sjukvården! Visst finns det en massa brister inom svensk sjukvård, men nämn en verksamhet inom vilket område som helst i vilket land du vill som inte har brister!

Inom sjukvården så handlar det ju mycket om hur man agerar som patient. Har man, som jag, en kronisk sjukdom så tror jag att man ställer mer krav på vården. Jag bytte läkare och sjukhus ett antal gånger tills jag hittade en läkare som jag känner mig trygg med. Jag går på uppföljning varannan månad hos min läkare som arbetar på Huddinge sjukhus, vilket betyder 1.5 timmes transporttid (t/r) för mig, men det är det helt klart värt för att få vård av en läkare som alltid har tid att lyssna på en (utan att stirra på klockan eller personssökaren hela tiden!) och som man alltid kommer ihåg hela ens sjukhistoria så man slipper upprepa den till förbannelse (ett annars väldigt vanligt förekommande problem för många patienter).

Så en stor eloge vill jag ge till all personal som jobbar inom sjukvården och då särskilt Huddinge sjukhus och Astrid Lindgrens barnsjukhus (som jag praktiskt taget bodde på från det att sjukhuset invigts tills jag fyllt 17 år!).

Just nu är det panik hemma - vi har idag fått veta att varken Bredbandsbolaget eller Telia kan leverera bredband till oss eftersom det precis blivit fullt i vår närmsta telestation, trots att vi beställde för 1 månad sen! Vi har redan varit utan bredband i 1 månad och får nu klara oss ytterliggare minst 1.5 månad tills telestationen byggts ut! För en normal Svensson kanske inte detta låter särskilt allvarligt, men för två personer som i stort sett är uppvuxna med dator+Internet, arbetar med IT och löser det mesta med hjälp av Internet (har ingen pappersversion av Gula Sidorna eller telefonkatalogen, betalar de flesta räkningar genom e-faktura, läser de senaste nyheterna på webben, etc) så är det verkligen kris!!!!

Visst kan vi sköta de flesta uppgifter under tiden vi är på jobbet men då blir det att man kommer senare hem dels därför att man inte har tid att sköta privata angelägenheter under arbetstid och dels därför att man inte längre kan jobba hemifrån (när man har ett IT-yrke så upptäcker man snart att 8 timmars arbetsdag är alldeles för kort för att hinna uträtta särskilt mycket). Suck och stön, hur ska detta gå?

Det är inte så att vi normalt sitter dygnet runt framför datorerna och surfar på nätet, men det är själva grejen att ha möjlighet att snabbt söka efter information då man behöver den som vi saknar! Att snabbt kunna kolla hur mycket pengar man har kvar på kontot (tack och lov så finns Telefonbanken kvar!). Vet inte riktigt hur det ska att plugga Svenska B på Komvux på distans när man saknar Internet hemma .... men på något sätt får det ju gå.

Tänk vad snabbt man gör sig beroende av något!

Jag tänkte egentligen skriva om det urusla TV-utbudet som de senaste åren enbart levererat sjuka dokusåpor. Men igår kväll var utbudet riktigt bra, i alla fall på SVT1.

Först ut var Uppdrag Granskning som berättade historien om Ahmed och hans syster Nimo, 2st svenska barn som dumpats av sina föräldrar (?!) i föräldrarnas hemland Somalia mot sin vilja och nu inte får någon hjälp att komma tillbaka hem till Sverige. Inslaget fick blodet att koka inom mig! Inte blev saken bättre av att det är min egen födelsekommun Nacka som strulat i det här fallet! Jag kommer aldrig att förstå hur någon förälder kan välja att dumpa sitt barn någonstans, och än mindre i ett land som barnen inte känner.

Sen var det fjärde avsnittet av Kommissionen, som jag tyvärr inte fick sett mycket av eftersom sambon kom hem precis när det började och ville veta vad jag tyckte om målarfärgen han köpt. Vi ska måla om nere i källaren och det blir tydligen inte "min" färg som får sitta på väggarna där nere. Jaja, det blir säkert bra sen när det är klart.

Sist ut var Debatt som handlade om svikna vallöften om att återöppna Kirunas BB. Själv kände jag mig väldigt kluven i frågan, jag förstår både landstingets och de oroliga gravida kvinnornas argument. Jag skulle aldrig vilja hamna i den sits att vara på väg att föda ett barn och ha 13 mil eller mer att behöva åka till BB i snöstorm!

Just nu sitter jag och tycker synd om mig själv för att jag måste ta en massa mediciner. Sämst tycker jag om kortisonet som kan ge en de värsta tänkbara biverkningarna, som ex acne, vätskeansamling i kroppen och ett oerhört sockersug. Men hormonerna i nässpraysform är minst lika illa, smakar päckel i svalget och ger illamående och huvudvärk. Bläh!

Idag har jag varit på Networks & Telecom-mässan i Älvsjö - en årlig IT-mässa. Tyvärr måste jag konstatera att mässan bara blir sämre och sämre för varje år som går. Det blir nog ingen mässa för mig nästa år. Det enda som var intressant var inledningsföredraget av Hans Blix som talade om "Krig och terrorism i en virtuell värld" - som sagt var det ett mycket intressant föredrag, men det hade lite att göra med mitt specialistområde, informationssäkerhet, eller IT överhuvudtaget! Och så är det givetvis kul att träffa och snacka med några av våra leverantörer som är representerade på mässan.

Det kommer nog att ta ytterliggare ett par år innan IT-branschen helt återhämtat sig från IT-bubblans krasch för ett par år sen och hittat en normal stabil nivå.

I flera år har jag desperat sökt efter en butik som saluför snygga damkläder som passar mig men inte hittat någon. Jag mäter 157 cm i strumplästen och väger 48 kg - inte så stor med andra ord (någonsin hört begreppet "stor i orden, liten på jorden"? ;)). T-shirts, skjortor och tops i storlek XS/34 passar alldeles utmärkt men byxor, klänningar och kjolar går uppenbarligen inte att tillverka så att de passar mig. Köper jag en byxa, kjol eller klänning i storlek 34 så är de inte bara för långa (oftast enkelt fixat hos skräddaren, men dyrt) utan väldigt mycket för stora i midjan (betydligt svårare att åtgärda snyggt). Nu har flera butikskedjor börjat saluföra kläder i storleken 32 - toppen tyckte jag, tills jag insåg att storlek 32 numer motsvarar den "gamla" storleken 34, medans storlek 34 blivit snäppet större i midjan. Ingenstans hittar jag dambyxor, kjolar eller klänningar som passar mig! Oerhört frustrerande eftersom min garderob nu börjar bli väldigt gammal och sliten och är i behov av nya fräscha kläder! Och att köpa byxor för 700 kr som dessutom ska läggas upp för ytterliggare 100-200 kr som sedan hänger i rumpan, det är inget alternativ!

Är det kanske jag som är onormalt smal i midjan? Nej, det tror jag inte. Jag känner flera (även utanför släkten! ;)) med samma midjemått som jag och de har samma problem att finna kläder som passar.

Så om någon som läser detta känner till någon butik som saluför snygga dambyxor med små midjemått snälla tipsa mig om det, jag är i desperat behov av nya byxor!! Money is no longer an issue!

Fick ett "fredagskul"-mail idag som verkligen fick mig att le! Författaren är för mig okänd, men har verkligen slagit huvudet på spiken!

From a strictly mathematical viewpoint it goes like this:

What Makes 100%? What does it mean to give MORE than 100%? Ever wonder about those people who say they are giving more than 100%? We have all been to those meetings where someone wants you to give over 100%. How about achieving 103%? What makes up 100% in life?

Here's a little mathematical formula that might help you answer these questions:

If: A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z
is represented as: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26.

Then: H-A-R-D-W-O-R-K 8+1+18+4+23+15+18+11 = 98%

and K-N-O-W-L-E-D-G-E 11+14+15+23+12+5+4+7+5 = 96%

But, A-T-T-I-T-U-D-E 1+20+20+9+20+21+4+5 = 100%

And, B-U-L-L-S-H-I-T 2+21+12+12+19+8+9+20 = 103%

AND, look how far ass kissing will take you.
A-S-S-K-I-S-S-I-N-G 1+19+19+11+9+19+19+9+14+7 = 118%

So, one can conclude with mathematical certainty that While Hard work and Knowledge will get you close, and Attitude will get you there, it's the Bullshit and Ass kissing that will put you over the top!

Igår spenderade sambon och jag kvällen med att se SVT Agendas partiledardebatt.
Den korta sammanfattningen är väl att det inte var särskilt mycket nytt som kom fram under debatten, det mesta var old news. Tänkte att det var ett bra tillfälle att klargöra var jag står politiskt.

Jag anser mig inte tillhöra något parti, jag tycker båda blocken har en del vettiga inslag. Jag vill precis som många andra ha en ökad valfrihet inom olika områden och att det ska löna sig att arbeta, men jag är inte beredd att ge upp solidariteten. Jag har själv en kronisk sjukdom och en arbetsskadad pappa och vet vad det vill säga att vara ofrivilligt sjukskriven både med sjukpension och med sjuklön. Det är inte lätt att få kronorna att räcka till då. Samtidigt så tycker jag att det ska vara en självklarhet att man ska få tjäna mycket pengar utan att straffas för det - många ( inte alla) av de som tjänar mycket pengar gör det för att de jobbar mycket och hårt, och jag tycker inte det är självklart att den som inte jobbar lika mycket och hårt ska ha rätt till samma inkomst "bara för att". Men givetvis ska alla betala skatt - jag gillar inte skattesmitare! Ju fler som smiter med skatten, desto värre blir det för oss som betalar skatt. Skattesmitare borde få rött kort som innebär att man får betala sjukvård, etc själv och att man inte har rätt till någon form av bidrag alls.

De flesta partier verkar vara överens om att vi behöver fler jobb i Sverige, något jag tror de flesta av oss instämmer helt i, men man verkar vara oense om hur det ska gå till. Jag tycker att vi behöver göra en hel del förändringar för att förbättra företagsklimatet i Sverige. Exempelvis måste LAS, och arbetsgivaravgifterna förändras så att företagen (både små, medel och stora) vågar/har råd att anställa fler.

Det finns mycket att säga när det kommer till politik. För tillfället kan jag bara konstatera att det inte finns något parti som helt passar mig vad jag kan se. Men partiledardebatten vanns i mitt tycke av det blåa blocket pga deras samstämmighet och förmåga att ge konkreta svar på det röda blockets frågor. Lars Ohly borde inte fått vara med alls, fick intrycket av att han hamnat i repeat-läge och inte verkade vara särskilt förberedd.