måndag, augusti 08, 2005
Var är hjälpen?
Första arbetsdagen efter semestern, men hemma var jag redan kl 14 - eller egentligen inte hemma utan på jakt efter någon som kan hjälpa mig, men varken Vårdcentralen, närakuten eller KS akuten vill hjälpa, alla pekar de på den andre.
Det började i fredags tror jag med en krypande känsla i högerbenet, precis som restless legs syndrom som jag får känningar av med jämna mellanrum. Men då var jag så utslagen av en 24 timmars-förkylning så jag tänkte inte närmare på det. Men så blev det värre och värre och inatt fick jag ingen sömn alls. Under dagen så spred det sig vidare upp över hela ryggen och ända upp till axeln och ut i hela högerarmen - en helt obeskrivlig och obehaglig känsla! Jag kan inte sova, inte slappna av och inte fokusera på något - och ingen verkar vilja hjälpa mig. Hela högerarmen bara darrar.
Vårdcentralen kunde inte ge någon snabb tid till läkaren pga semestertider och hänvisade vidare till närakuten. Närakuten ansåg att en neurolog bör kolla på mig snarast och hänvisade därför vidare till KS akuten. KS akuten ställde sig frågande till närakutens bedömning och ansåg att jag bör utredas närmare av min husläkare. Så vad sjutton gör jag nu? Går det inte över snart så får det väl bli en tur till S:t Görans psykakut, för jag klarar snart inte mer!! Ge mig sömnpiller eller smärtpiller eller vad som helst, bara det försvinner! Jag bryr mig inte om vad det är, bara det går bort! Jag vill inte bli utredd, jag vill bara få hjälp!
Men så här fungerar svensk sjukvård. Ingen hjälp att få förräns man är så pass akut sjuk att man nästintill ligger för döden! Samma visa innan jag efter 4-5 år fick min tarmsjukdom fastställd! Resultatet blev 2 års kraftig medicinering, 9 månaders missad skolgång och en förlorad tjocktarm. Ska det verkligen behöva vara så här? Hur mycket kostar det inte samhället att skattebetalare inte får snabb vård?
Det började i fredags tror jag med en krypande känsla i högerbenet, precis som restless legs syndrom som jag får känningar av med jämna mellanrum. Men då var jag så utslagen av en 24 timmars-förkylning så jag tänkte inte närmare på det. Men så blev det värre och värre och inatt fick jag ingen sömn alls. Under dagen så spred det sig vidare upp över hela ryggen och ända upp till axeln och ut i hela högerarmen - en helt obeskrivlig och obehaglig känsla! Jag kan inte sova, inte slappna av och inte fokusera på något - och ingen verkar vilja hjälpa mig. Hela högerarmen bara darrar.
Vårdcentralen kunde inte ge någon snabb tid till läkaren pga semestertider och hänvisade vidare till närakuten. Närakuten ansåg att en neurolog bör kolla på mig snarast och hänvisade därför vidare till KS akuten. KS akuten ställde sig frågande till närakutens bedömning och ansåg att jag bör utredas närmare av min husläkare. Så vad sjutton gör jag nu? Går det inte över snart så får det väl bli en tur till S:t Görans psykakut, för jag klarar snart inte mer!! Ge mig sömnpiller eller smärtpiller eller vad som helst, bara det försvinner! Jag bryr mig inte om vad det är, bara det går bort! Jag vill inte bli utredd, jag vill bara få hjälp!
Men så här fungerar svensk sjukvård. Ingen hjälp att få förräns man är så pass akut sjuk att man nästintill ligger för döden! Samma visa innan jag efter 4-5 år fick min tarmsjukdom fastställd! Resultatet blev 2 års kraftig medicinering, 9 månaders missad skolgång och en förlorad tjocktarm. Ska det verkligen behöva vara så här? Hur mycket kostar det inte samhället att skattebetalare inte får snabb vård?
