torsdag, augusti 24, 2006
Otäcka människor!
När man har hund så börjar man råka ut för situationer man inte trodde fanns, som att folk tycker att en gullig valp ingår i allemansrätten, utan minsta respekt för att det kan finnas miljoner orsaker till varför ägaren inte vill att man kommer fram och ska hälsa på valpen - ex att man tränar valpen, att valpen är rädd för främmande människor eller att ägaren faktiskt har bråttom någonstans och inte har tid att stanna upp stup i kvarten för att folk ska hälsa på valpen! Helt plötsligt har man ingen rätt till eget liv eller åsikter. Och vissa människor är riktigt otäcka!
Jag var ute och gick med Rasmus (vår 5 mån gamla rottis-kille) igår kväll, han var okopplad som vanligt men höll sig nära mig som han brukar. Vi går på trottoaren till en halvstor väg och är på väg för att möta husse som parkerat bilen. En man dyker upp bakom några bilar, över vägen (från oss). Rasmus stannar upp och kollar på mannen, som han alltid gör när han hör något konstigt. Då stannar mannen upp, mitt på vägen, hukar sig och böjer fram handen så att Rasmus ska komma fram. Rasmus är på väg ut på vägen för att kolla in vad det är för något, vilket resulterar i att jag får halvpanik och snabbt ropar "NEJ!". Rasmus stannar upp och kikar på mig. Då börjar den här mannen gå mot oss och snacka med mig, fråga varför jag inte släpper fram hunden till honom. Jag blir rätt irriterad och säger i mindre vänlig ton att "vad sjutton håller du på med som kallar på min hund när du står mitt på vägen!?"
Han kommer närmare och närmare och jag börjar tycka att situationen är väldigt obehaglig, så jag börjar gå i raska steg därifrån, med Rasmus kopplad. Den här mannen fortsätter gå mot oss och ropa olika saker, som att "jaha, det ska bli kul att se hur du reagerar sen när hunden börjar bita för att han inte får hälsa på någon" och liknande saker. Till och med när vi går ned för en trappa till nästa gata (alltså i helt motsatt riktning från var mannen var på väg), så fortsätter han följa efter och ropa saker. Och Rasmus gör ju inte det hela lättare genom att stanna upp stup i kvarten och titta bak på mannen, han väger ju 25 kg nu så han är inte så lätt att få med sig när han bestämt sig för att inte gå. Eftersom det tagit så lång tid har sambon hunnit gå upp (en annan väg) till huset, jag nästan sprang hem och mötte sambon på uppfarten. Jag var så arg och upprörd så jag bara skakade!
Jag har gjort mitt yttersta för att folk ska inse vilken underbart trevlig ras Rottweilern är, och har lyckats rätt bra. Men nu ser jag fram emot då Rasmus är fullvuxen och folk inte tycker han ser lika vänlig ut längre! Även om han alltid kommer att vara en pussweiler!
Jag var ute och gick med Rasmus (vår 5 mån gamla rottis-kille) igår kväll, han var okopplad som vanligt men höll sig nära mig som han brukar. Vi går på trottoaren till en halvstor väg och är på väg för att möta husse som parkerat bilen. En man dyker upp bakom några bilar, över vägen (från oss). Rasmus stannar upp och kollar på mannen, som han alltid gör när han hör något konstigt. Då stannar mannen upp, mitt på vägen, hukar sig och böjer fram handen så att Rasmus ska komma fram. Rasmus är på väg ut på vägen för att kolla in vad det är för något, vilket resulterar i att jag får halvpanik och snabbt ropar "NEJ!". Rasmus stannar upp och kikar på mig. Då börjar den här mannen gå mot oss och snacka med mig, fråga varför jag inte släpper fram hunden till honom. Jag blir rätt irriterad och säger i mindre vänlig ton att "vad sjutton håller du på med som kallar på min hund när du står mitt på vägen!?"
Han kommer närmare och närmare och jag börjar tycka att situationen är väldigt obehaglig, så jag börjar gå i raska steg därifrån, med Rasmus kopplad. Den här mannen fortsätter gå mot oss och ropa olika saker, som att "jaha, det ska bli kul att se hur du reagerar sen när hunden börjar bita för att han inte får hälsa på någon" och liknande saker. Till och med när vi går ned för en trappa till nästa gata (alltså i helt motsatt riktning från var mannen var på väg), så fortsätter han följa efter och ropa saker. Och Rasmus gör ju inte det hela lättare genom att stanna upp stup i kvarten och titta bak på mannen, han väger ju 25 kg nu så han är inte så lätt att få med sig när han bestämt sig för att inte gå. Eftersom det tagit så lång tid har sambon hunnit gå upp (en annan väg) till huset, jag nästan sprang hem och mötte sambon på uppfarten. Jag var så arg och upprörd så jag bara skakade!
Jag har gjort mitt yttersta för att folk ska inse vilken underbart trevlig ras Rottweilern är, och har lyckats rätt bra. Men nu ser jag fram emot då Rasmus är fullvuxen och folk inte tycker han ser lika vänlig ut längre! Även om han alltid kommer att vara en pussweiler!
